onsdag 14 november 2012

悔しいと言えば、




"nu är det så att detta stödschema skall du följa fram tills vårt nästa samtal."

"vad händer ifall jag inte följer det?"

"ja, du... enkelt uttryckt blir vi väl tvungna att ta dig tillbaka in här i det fallet",
drog han till med en gest genom att föra upp vänster handflata i luften.

", men det är ju självklart att du inte har lust med det eller hur.
Äta med en våg varenda måltid, ligga i ett värmerum..."

"..."
-"det är väldigt avkopplande att ligga i ett värmerum, men..."-

blicken ned på golvet. Underläppen i ett litet grepp tänderna emellan.
Ville, ville inte heller på en och samma gång. Men för alltings skull skulle jag bita ihop
och försöka vänja mig med smaken av det sura äpplet. Människan som satt och log där
mitt framför ögonen på mig, han var en fullfjädrad nutritionist. Vare sig det skulle handla om
en diskussion eller argumentation skulle han med säkerhet vara den med det sista ordet.

"... skulle jag kunna få se på matschemat?",
pekade jag på hans datorskärm som var vänd utom min synvinkel.

"Visst kan du det",
och den vändes åt mitt håll för att visa en bittersöt ton av nostalgi.
Frukosten bestod endast av två alternativ, vilket i sig kändes som lite lagom.
Andra ting som vi tillsammans bestämt oss för att jag skulle ha på mitt dagliga intag
kändes lite som en upptäcktsfärd.

honung, till exempel, hade jag aldrig haft ståendes på mitt matschema förr och innan
då det är någonting som mitt hjärta kommit till att slå för under tiden i Japan.
Som punkten över i:et kunde jag dessutom äta gröt dessa dagar.
Skulle nog faktiskt bli rätt så  avkopplande att inte behöva sitta och tänka
på vad att ha som morgondagens intag dag ut och dag in...

men hur kom det då sig att tårarna bestämt sig för att samlas och blockera min vy?
Att ett slag på mitt hjärta inombords uttryckte det att detta kanske var ett misstag,
och jag borde göra mitt bästa i att löpa ut därifrån innan jag kedjades fast i det hela.
Det skrämde slag på mig. Att äta denna jättelika mängd, medan folk som satt
omkring mig i universitetsbiblioteket alltid endast bar med sig en liten svart kaffe.

varför skulle jag det och inte dem. Hur kom det sig att det skulle vara så nödvändigt?
Jag är bara 154,5 centimeter lång, alltså borde jag inte äta lika mycket som de andra.
Ingen verkar äta någonting emellan måltiderna, alltså borde inte jag det heller.
Står två lika smala människor bredvid varandra, ser den längre slankare ut.
Alltså kommer det hela att göra mig till en grotesk människa folk äcklas av. 
Ingen kommer att tycka om mig, älska mig...

, så någonstans tycktes det som om man hade mottagit och blottat sin förlust.
Segern, den var någon annans.